Presentation

Presentation
in English

Målsättning

Kontaktpersoner/
Styrelser

Verksamhets-
berättelse

Stadgar

Bli medlem

Hjärtebarnsfonden

GUCH-föreningen

Tidningen Hjärtebarnet

Informationsblad

Hjärtfel

Gästbok

Länkar

Kommentarer/
Frågor


Regioner

   Norr

   Mitt

   Central

   Öst

   Väst

   Syd


Läns- och Lokal-
föreningar

   Stockholm

   Värmland

   Halland

Skönhet är en mask mellan brösten!

Det har blivit en hel del ärr genom tiderna.
Både här...och där..
Tre stycken riktigt långa, sen några små "fjuttisar" från shuntar och dylikt och så förstås några hundra tusen "minisar" av nålstick och kanyler på både armar, ben, huvud och rumpa.

I flera år hittade jag på en massa sätt och anledningar till att dölja dom. Jag tror att min tid som helmaskerad skönhetsdrottning började när jag upptäckte hur en "perfekt" kropp skulle se ut, enligt mina egna föreställningar.
Jag insåg ganska så snart att på den "perfekta" kroppen satt det inte två breda maskar på ryggen och inte heller en ännu fetare mellan brösten. Utan det var fin och slät hud som gällde.
Jag tror att jag prövade alla medel för att folk runt om kring mig inte skulle upptäcka mina grovt uppseendeväckande skönhetsfel.
På sommaren gick jag med T-shirt på stranden, tills jag och mamma hittade en heltäckande baddräkt till min stora glädje. Solbrännan blev ju inte så snygg men jag slapp i alla fall att skämma ögon av mig på stranden.
I skolan hade jag och min bästa kompis ett tecken som betydde:
Oj Linda! Nu har tröjan åkt ner och nästan hela ärret syns!
Jag provade även täckstift, hudliknade tejp och någon sorts kräm som mirakulöst skulle få ärren att helt försvinna, eller åtminstone halvt.
Utöver det tittade jag även över priser för att operera bort ärret med någon sorts laserteknik. Men, "icke sa Nicke", det var för dyrt och ärren satt där dom satt.

Men en morgon när jag var 14 år vaknade jag och kände mig förändrad på något sätt. Det var vår, solen sken och i min garderob låg en ny tröja som var jättefin men som gick en bra bit nedanför ärret.
Varför? Frågade jag mig själv. Varför håller jag på som jag gör?
Sedan gick jag upp, tog på mig den nya, urringade tröjan och gick till skolan.
- Ditt ärr syns, varnade min kompis mig.
- Vad gör det då, sa jag lite coolt.

Sanningen var den att det gjorde en hel del.
Efter den dagen har jag bara fått fler anledningar till att visa ärret än att dölja det.
Tänk bara först och främst vad ärret betyder, det betyder liv. Vad är det som är så hemskt med det som påminner en om att man lever. Idag är jag stolt över mitt ärr, okej det låter pretentiöst, jag vet, men jag är faktiskt det.
Stolt går jag ut och visar upp mitt ärr mellan brösten för den som vill se. Det är nästan alltid någon som vill det och som kommer fram och frågar vad jag har gjort. Aldrig har någon blivit avskräckt, (vad jag vet) av den lilla masken mellan brösten
.
Här om dagen frågade ett äldre kassabiträde, som vanligtvis är sur och bitter, om jag möjligtvis hade opererat hjärtat. Japp, sa jag. Och så drog hon ner sin tröja och visade att det hade hon också. Jag fick en vän för livet och jag tror att hon faktiskt blev lite glad av att se att det finns flera med ärr. Sen den dagen är hon alltid trevlig mot mej. Det spelar ingen roll hur lång kön är bakom mig när jag kommer, hon pratar alltid en bra stund med mig trots sura ilskna blickar.

På krogen är ett ärr det bästa raggningsknepet. Man slipper ta kontakt. Det är bara att blotta ärret lite och sedan är det alltid någon som nappar. Ett säkert kort.
Har man ärret synligt kan man alltid sätta sig på handikapplatserna i bussen, om man nu inte orkar gå längre bak. Det är ingen som kan säga ett knyst.
I vilka köer som helt kan man få företräde om man visar sitt ärr. Ja, kanske inte alltid, men det är ju värt att pröva.

Nu för tiden är inte heller ett ärr ett skönhetsfel, det är en identitet. I dag kan man t.ex. se både ärriga, armlösa och tandlösa modeller som poserar i tidningarna. Det är dom utmärkande dragen som är det viktiga, en djup personlighet istället för ett vackert skal.
Så skönhet är inte längre en fråga om slät hud och vita tänder. Utan en fråga om att stå för sig själv och för den man är.
Nu är jag ju ganska kort, och korta modeller har ännu inte fått stega in i modebranschen. Men det gör ingenting, för att meningen med den här texten var inte att alla som läser den ska inse att vi alla kan bli modeller.
Meningen var att säga att en mask mellan brösten kan vara det vackraste som finns.

Linda Karlström
E-post: adnil_0@hotmail.com

---

Uppdaterad: 2006-10-30

Webbmaster: Kansliet

Infomaster: Bengt Ekeroth