Presentation

Presentation
in English

Målsättning

Kontaktpersoner/
Styrelser

Verksamhets-
berättelse

Stadgar

Bli medlem

Hjärtebarnsfonden

GUCH-föreningen

Tidningen Hjärtebarnet

Informationsblad

Hjärtfel

Gästbok

Länkar

Kommentarer/
Frågor


Regioner

   Norr

   Mitt

   Central

   Öst

   Väst

   Syd


Läns- och Lokal-
föreningar

   Stockholm

   Värmland

   Halland

En vanlig vinterdag

- Men vad lugn du lyckas vara! En mamma följer mina förehavanden i dagishallen. Runt kroppen har jag en slingrande fyraåring, Andreas, som inte vill gå hem, inte i dag, inte utan att ha någon kompis med sig.
- Daaaaavid ska leka riddare med mig, säger Andreas, som är blank på ögonen av trötthet från dagens lekar.
Jag sitter på den låga barnbänken och skyddade av mina ben ligger de små bebisarna, Elin och Linus i sina babyliftar. Nöjda är dom, plirar med sina små nyfikna ögon mot mig och skrattar. I ett annat hörn av hallen står skoltjejen, Emma och suckar för att lillebror Andreas inte kan sätta ytterkläderna på sig. Det är vinter och jag har som vanligt glömt att ta av mig dunjackan innan jag började med dagisprocessen. Andreas boxar mig förhoppningsfullt i magen.
- Om man slåss kan man inte få som man vill, försöker jag, sluta vara så arg och klä på dig så får vi se sen

Ooooops, där kom en av Andreas dagiskompisar, en batman, förbiseglande för att göra en elegant landning med ena foten precis nästan på Linus babylift.
- Tänk att du aldrig höjer rösten, säger en annan mamma, du är alltid så POSITIV, jaaaag skulle bli galen jag.
Och jag känner hur jag börjar kallsvettas under dunjackan. Andreas rycker i glasögonen och Elin börjar gny. Emma börjar se ut som en trött katt.

Det är en vanlig eftermiddag.
- Albin kan också följa med hem, säger Andreas nöjd. Vi kan kriga lite med min playmoborg.
På nåt sätt tolkar han min uppgivna suck som ett ja och börjar klä på sig. Men efter att ha satt på sig ena stöveln försvinner han in i sina drömmar. Elin gråter nu, hon måste äta, NU.
- Mamma, säger Emma och tassar fram mot mig, mamma, jag tror jag har feber. Jag mår inte bra, jag har ont i halsen.
Det avgör saken, inga riddarkompisar kan följa med hem, denna sjukdomarnas vinter. Sedan november har någon i familjen varit sjuk. Jag tänker att vi lika gärna kunde ha spenderat vintern vid havet, i skuggan av några palmer. Ingen av oss lyckas nämligen vara på de platser, plikter och möten där vi borde vara. Vi kunde lika gärna haft med oss den bärbara, kopplat upp oss nu och då för att skicka små uppmuntrande meddelanden hem. (+34, god mat, + 30, gjorde utflykt till spännande arkeologisk utgrävning igår, hoppas det går bra med projektet på jobbet! Mina anteckningar ligger i den lila mappen till vänster. Mejla om du får några problem, + 41, lite väl varmt, men vi håller oss i skuggan, och så vidare)

En liten digital melodi pinglar till i jackfickan på vägen hem (en uselt upplyst väg utan trottoar där bilarna kör fortare än de borde), men truddelutten dör ut innan jag hinner hitta telefonen bland alla snorpapper, inköpslistor och kex.
- Barn, in till kanten det kommer en snabbil!
Swoossssh!!!!!!
Just det, swoooossshh precis just så är den här vintern med nyfödda tvillingar och två syskon. Swwwwoooossssshhhhhhh det är som om livet levdes på autobahn en dag är det måndag och den här veckan ska jag ringa och fixa allt det där som jag inte hann förra veckan och sen är det plötsligt måndag igen och jag har inte hunnit göra knappt nåt av allt det jag skulle. Och växterna vissnar i fönstren.

Och nu måste förklara hur en telefon fungerar och det är det dags att laga lasagne och i dag är bara hälften av barnen sjuka och det är fortfarande bara februari och regnet utanför är mer som spikar än som regn. Ingen idé att låta barnen vara ute ännu en stund. Strax ligger alla ytterkläder och skor i olika små högar på golvet, sådär lagom blöta och gosiga, special offer, speciellt för mig att ta hand om. Barnen brukar hålla ordning på sina kläder fyra dagar av fem. Den femte brukar de förtränga att det finns något som heter krokar och torkskåp.

Men stopp nu, vänta lite, med spikregn och hosta och feber och allt som måste göras, så finns det något som är viktigare än alla de grå måstena. Och det är att bara krypa ihop allihopa i soffan, välja en bra film och bara vara.

Vintereftermiddag, en vanlig.
Vi väljer Äppelkriget, Elin och Linus ligger i våra famnar och myser. Jag bryr mig inte om lasagnen, den får vänta tills i morgon. Istället blir det hämtpizza och efter maten, när Emma och Andreas ska sova, läser jag Harry Potter, ett kapitel, kanske två. Och så pratar vi lite om vad vi ska göra för saker i sommar. För den här kvällen sover Elin och Linus sött nere i pappas famn och nattningen blir hur lång som helst eftersom ingen bebis ropar efter mat.
- Jag längtar efter att vara mycket utomhus, säger jag, och så måste vi bygga staket så att Elin och Linus inte kryper ut på vägen....
- Och vi vill ha vår riddarborgslekstuga färdigbyggd, säger Emma.

Det är tur att det ligger många rastplatser längs vår autobahn, för de där lugna stunderna tillsammans med någon i familjen blir bara viktigare och viktigare. De där stunderna när man hinner prata och göra något kul, även om det bara är något litet, som att läsa en bok eller se en film tillsammans.

---

Uppdaterad: 2006-10-30

Webbmaster: Kansliet

Infomaster: Bengt Ekeroth