Presentation
Presentation
in English
Målsättning
Kontaktpersoner/
Styrelser
Verksamhets-
berättelse
Stadgar
Bli medlem
Hjärtebarnsfonden
GUCH-föreningen
Tidningen Hjärtebarnet
Informationsblad
Hjärtfel
Gästbok
Länkar
Kommentarer/
Frågor
Regioner
Norr
Mitt
Central
Öst
Väst
Syd
Läns- och Lokal-
föreningar
Stockholm
Värmland
Halland
Barnkardiologi förr och nu
Att barn haft medfött hjärtfel långt bak i tiden har man flera bevis på. I en av pyramiderna finns en teckning, som visar att det avlidna barnet hade Coarctatio Aortae. Även "de gamla grekerna" beskrev hjärtfel. Sålunda finns en bra beskrivning av öppetstående Ductus Arteriosus av Galen 300 efter Kristus. Däremot beskrev aldrig Leonardus Botallus detta hjärtfel när han i sin bok om fostercirkulationen 1561-1562 namngav en förändring i hjärtat som "Ductus Botalli". Det var Foramen Ovale han beskrev.
Under 1700-talet kunde man påvisa sambandet mellan blåsljud och hjärtförändringar. Länge ansågs blåsljud vara ett tecken på hjärtfel och först på 1930-talet blev de fysiologiska blåsljuden accepterade.
Laennec konstruerade 1819 det första stetoskopet och detta kom att bli Kardiologens bästa redskap. Detta förfinades när Fonokardiografin tillkom. Mannheimer förfinade tekniken med sin avhandling 1940 "Calibrated Phonocardiography and Electrocardiography".
Einthoven hade innan dess kommit med EKG. Auskultation + EKG + FKG blev länge kardiologens hjälpmedel. Med hjärtkateteriseringen på barn, först beskrivet av Cournand och tidigt introducerat i Sverige av Edgar Mannheimers grupp på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus, Stockholm blev diagnostiken bättre. Detta ledde också till att behovet av Barnkardiologer uppkom. Mannheimer hade redan på 30/40-talet etablerat en "Hjärtstation" på KLB. När sedan KS 1952 öppnade flyttade han dit och Tage Möller tog över KLB. Dessförinnan hade Lalle Carlgren startat en hjärtstation på Göteborgs Barnsjukhus. Sedan följde Uppsala, 1963 Lund och så småningom Umeå m.fl.
Redan 1939 beskrev Gross operation av Ductus Arteriosus. Sedan följde 1945 Blalock-Taussigs operation, resp. Crafoord för Coarctatio Aortae.1954 beskrev Gibbon den första hjärt-lung maskinen och därefter expanderade hjärtkirurgin över hela världen, inte minst i Sverige.
Men hjärtkirurgin var helt beroende av så exakt diagnos som möjligt. Det drev fram allt bättre hjärtkateteriseringsresultat. Med Angiografin förbättrades diagnostiken ytterliggare. Och när Edler och Hertz 1955 kom med Ekocardiografin förfinades diagnostiken ytterligare. Med tillkomst av 2 dimensionellt ultraljud och Färgdoppler kan idag de flesta hjärtfel i detalj värderas och hjärtkateterisering behöver oftast inte tillgripas innan barnen kan opereras.
När jag började som barnkardiolog 1963 var ämnet redan etablerat på KLB, (Tage Möller, Claes Thorén m.fl.), KS (Göran Wallgren och Pelle Zetterqvist), Uppsala (Magnus Michaëlsson och Owe Pettersson) och Göteborg (Lalle Carlgren). Lund tillkom under 1963 med Nils-Rune Lundström. Då i min barnkardiologiska debut gällde fysikalisk diagnostik,
EKG och FKG, samt Röntgen. Hjärtkateterisering gjordes på mycket strikta indikationer och undersökningarna var planerade. Spädbarn blev sällan kateteriserade. De flesta hjärtkateteriseringar var s.k. "högersvängar". Ett nytt stadium inträdde med Rashkind Septostomin av Transpositioner resp. möjligheterna att operera barn med TGA med Senning resp. Mustard teknik. Akuta hjärtkateteriseringar kom i slutet av 60-talet.Parallellt med barnkardiologins utveckling och delvis påskyndare av den utvecklades hjärtkirurgin. Hjärt-lung maskin operationer påbörjades på 50-talet i Sverige. Med den nyöppnade Thoraxkliniken på KS 1958 tog det fart. Svenska hjärtkirurger var världsledande då med namn som Clarence Crafoord, Åke Senning, Viking-Olov Björk m.fl. Kirurgin etablerades också i Uppsala, Göteborg och Lund. Men utvecklingen i större länder med fler barn att "öva på" gjorde att Sveriges ledande roll försvann. Andra centra och länder kom att dominera. Detta ledde till att önskemål om en Centralisering av Barnhjärtkirurgin kom upp redan under slutet av 70-talet. Den som fram för allt drev det var Christian Olin, sedermera Professor i Thoraxkirurgi i Linköping. Hjärtebarnsföreningen tog detta som en verklig "hjärtefråga" och drev på och så småningom kom Socialstyrelsen att intressera sig för saken. Efter 4-5 utredningar och många turer, som nästan gjorde barnkardiologerna till ovänner, så genomfördes centraliseringen 1992. Detta har lett till att Sverige nu har världens sannolikt bästa operationsresultat. Ingenting ont som inte har något gott med sig.
Jag har haft förmånen att vara med i en mycket intensiv period med stora förändringar i diagnostiken men fram för allt i behandlingsresultaten av barn med hjärtfel. När Crafoord et al 1958 opererade 20 barn med Fallot, så dog 17 st (85% mortalitet). Idag är mortaliteten nästan noll.
Med Fontan-kirurgin kunde enkammarhjärtan opereras och överleva. Länge utgjorde Hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom (HLHS) ett hjärtfel, där ingen operativ möjlighet fanns. Idag blir de flesta opererade i 3 steg och med allt bättre resultat. Det har således skett en fantastisk utveckling. Men även här finns en baksida. Vi börjar nu se problem. Allt fler av Fontan-fallen börjar få hjärtdysfunktion och/eller arrytmier och hjärttransplantation ser ut att bli enda alternativet. Så dagens och morgondagens barnkardiologer har som en mycket viktig uppgift att följa upp långtids resultaten.Vi ser nu en annan utveckling, nämligen den Interventionella hjärtkateteriseringen. Med ballong kan förträngda klaffar eller kärl vidgas. Med Stent kan ett förträngt kärl hållas vidgat. Med paraplyer eller coil kan kärl ockluderas. Idag behandlas valvulär pulmonalisstenos och ofta även aortastenos så, slutes Ductusar och ASD:ar, och nu även VSD:ar. Recoarctationer blir oftast ballongade och när det behövs stentade. Även primära coarctationer blir ballongvidgade. Det allra senaste just för coarctationer är "rostande stent", dvs stent som så småningom försvinner genom att kroppen resorberar metallen.
Andra metoder som kommit och förändrat barnkardiologien är Datortomografin (CT) resp. Magnetresonans tomografin (MRT). Fram för allt den senare kan utöver exakt anatomisk verifiering av hjärtfelet också ge flödesupplysningar om stenoser mm. Möjlighet till CT och MRT finns nu på de flesta lasarett. Samma är förhållandet med UCG. Idag finns på de flesta större sjukhus någon/några som kan UCG-diagnostik av medfödda hjärtfel. Idag ställs de flesta hjärtdiagnoser redan på hemortslasarettet och det barnkardiologiska centrumet kommer att bli mer behandlande. Även uppföljningar sköts nu hemmavid. Det har verkligen skett en förändring.
Det är idag litet svårt att sia om hur barn med hjärtfel kommer att handläggas i framtiden. Mycket har hänt. Om framtiden blir lika dynamisk kan diskuteras. Det har dock varit spännande och intressant att ha varit med i dessa nästan 40 år av förändring.
Bengt O Eriksson
Foto: Bengt O. ErikssonFOTNOT
Bengt O Eriksson är numera Professor Emeritus. Han blev Leg. läkare 1961 och överläkare och chef för Barnkardiologienheten, på det som nu heter Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus, 1974 och Professor 1997. Just nu arbetar han bl a med forskning med titel "Studier av muskelmetabolismen under arbete hos Fontanopererade enkammarhjärtan." och mycket tid ägnas åt Simning och Doping.
Uppdaterad:
2006-10-30
Webbmaster:
KanslietInfomaster:
Bengt Ekeroth