Hjärtebarnsföreningens Informationssidor

Presentation

Presentation
in English

Målsättning

Kontaktpersoner/
Styrelser

Verksamhets-
berättelse

Stadgar

Bli medlem

Hjärtebarnsfonden

GUCH-föreningen

Tidningen Hjärtebarnet

Informationsblad

Hjärtfel

Gästbok

Länkar

Kommentarer/
Frågor

Regioner

   Norr

   Mitt

   Central

   Öst

   Väst

   Syd

Läns- och Lokal-
föreningar

   Stockholm

   Värmland

   Halland

Gästskrivare

Foto: Ulla Montan Faktaruta:
Hjärtebarnets gästskrivare i detta nummer är journalist och krönikör Ludvig Rasmusson.
Ludvig skriver stående krönikor i bl a Vår Bostad och TCO-tidningen. Han medverkar också i P1:s "God morgon världen" som kåsör. Han har hunnit med att skriva ett 20-tal kåseriböcker, den senaste heter "Män som pratar".

Gammal spis och hoppande hjärta

En dag köpte våra grannar ny spis, och ställde ut den gamla i farstun för avhämtning. Den var finare än vår, och min fru frågade om hon kunde ta den. Det fick hon, och släpade in den och satte ut vår gamla. Sedan började hon ambitiöst göra ren den. Bland annat gjorde hon vad som snart skulle visa sig vara ett misstag - skruvade bort glasluckorna för att kunna tvätta dem fina.
Men hon lyckades inte sätta fast luckorna igen. Vi försökte tillsammans, men ena glaset ville inte sitta på plats. Det måste limmas, med ett lim som tålde stark värme.

Hon köpte värmetåligt lim i en järnaffär. Det var svart och såg förtroendeutgivande ut. Vi klämde ut det och tryckte fast glasen i varandra. Men på bruksanvisningen stod det att det tog ett dygn att torka.
- Du får sitta där och hålla i det tills i morgon bitti! sa min hustru. Eller annars får vi köpa ny spis.

Vår gamla spis hade vid det laget hämtats. Eftersom jag inte ville sitta ett dygn och hålla glaset på plats i väntan på att det skulle torka var enda lösningen en ny spis. Den visade sig kosta tiotusen och vi sköt problemet på framtiden. Spisplattorna fungerade ändå. Under tiden närmade sig julen med stormsteg, och vi behövde ugn till lussekatter, Jansson och skinka. Sedan for hon till Malmö några dagar på ett jobb. Jag grubblade på hur jag skulle göra. Jag kunde kanske luta en tung fåtölj mot glasen som höll dem på plats. Men det gick inte heller.

Den kvällen hade jag svårt att somna. Mitt i natten vaknade jag med ett ryck. Under sömnen hade jag löst problemet! Det var bara att lägga spisen på rygg och låta limmet på glasskivorna torka i liggande läge. De kunde absolut inte glida. Jag gjorde detta nästa morgon. Med följden att jag inte kunde laga mat på spisen. Jag kokade vatten i elkokaren och hällde över snabbnudlar. Till detta åt jag korv. Sedan joggade jag en bit. Det gick trögt, jag orkade mindre än vanligt.

Nästa morgon låg spisen kvar på köksgolvet. Glasskivorna satt som de skulle. Men jag behövde min hustrus hjälp att resa den och dra i de sista skruvarna. Så den fick ligga kvar, och gick inte att använda. Jag gjorde te med vattenkokaren och åt en banan. Sedan bestämde jag mig för att jogga långt för att kompensera för gårdagen.
Efter två kilometer orkade jag inte mer, och gjorde något jag aldrig förut gjort, efter trettio års intresserat joggande och två maratonlopp - tog bussen hem.
Jag hade förstås ätit för litet. Så kan det gå när man försöker laga en spis själv.

När jag berättade det för en kompis tyckte han att det var en lustig episod som jag säkert kunde göra ett bra kåseri om.
- Ja, varför inte? tänkte jag. Och sedan kom min fru hem, vi fixade spisen och allt var bra igen. Nu när jag fått perspektiv på det hela var det en ganska skojig historia. Det kan man kanske göra ett kåseri om?

Men det hela visade sig snart inte vara fullt så kul som jag trott. På kvällen när vi lagat en god middag på spisen, var jag fortfarande trött. Jag tog pulsen för att kolla mig själv. Då hände något som jag aldrig varit med om förut. Hjärtat dunkade på som vanligt, men plötsligt hoppade det ett slag. Sedan slog det tio slag och så hoppade det. Så var det hela kvällen. Jag kunde knappt sova den natten av oro.

Nästa dag gick jag till läkarcentralen, där jag annars bara spolat öronen. De tog EKG och konstaterade att hjärtat mycket riktigt hoppade över ett slag då och då. Sedan remitterades jag till ett sjukhus. Där tog man nytt EKG och gjorde en ännu grundligare undersökning. Hjärtat hoppade fortfarande. Annars var värdena bra, vilket inte är konstigt eftersom jag motionerar mycket, aldrig rökt och inte har övervikt. De tyckte att jag inte behövde oroa mig utan kunde fortsätta jogga och leva som vanligt.
När jag pratade med olika kompisar visade det sig att många varit med om liknande saker. För en del rusade hjärtat ibland. För en del var det ännu värre. Vid sidan av deras problem verkade mina små.

Jag började få distans till mitt hoppande hjärta. Men jag väntar fortfarande på en avslutande undersökning. Tills dess kommer jag att vara orolig. Jag förstår nu att jag stressat för mycket under en lång period. Det hjälper inte med god hälsa och att sköta sin fysik om man som jag reser mycket, oroar mig för allt och ofta gör mer jobb än jag egentligen hinner.

Hur det går med allt detta vet jag inte. Men efter att ha levt decennium efter decennium utan andra hälsoproblem än dåliga tänder och med ett hjärta som dunkat på som det ska, var det märkligt att plötsligt råka ut för detta. Kanske är det allvarligt, kanske är det så bagatellartat som läkarna och mina kompisar sagt.

Jag vet inte. Men jag har i alla fall fått en inblick i vad hjärtproblem kan vara. Mycket liten, hoppas jag, men ändå inblick.

Ludvig Rasmusson

Uppdaterad:
2006-10-30 Webbmaster:
Kansliet Infomaster:
Bengt Ekeroth