Insändarsidan
Lilla Hanna hjärtegull...
Blå baby

...den vackraste flickan som tänkas kan. Du kom till oss en januaridag och
efter det var sig ingenting likt. Ditt lilla hjärta var ej som det skulle. Hål
hade det och klaffar som ej riktigt var OK.
Men du, lilla hjärtegull, fick ditt hjärta lagat av doktorerna i Göteborg.
Hanna, du är en ovärderlig gåva som vi har förmånen att få ha. Tack
älskade lilla Hanna för att just DU finns. Vi älskar dig!
Hanna föddes den 18 januari 2001 med Down´s Syndrom och hjärtfelet
AV-kommune. Hon opererades i Göteborg i april samma år. Nu är Hanna 1 år och
det känns som om vi nu kan gå vidare och riktigt njuta av varandra, här och
nu, trots att rädslan alltid kommer att finnas.
Tack till dessa fantastiska läkare och sköterskor på Drottning Silvias
Barn och Ungdomssjukhus. Tack till dr. Peter Jotorp i Västerås som tar hand om Hannas hjärta (och en
hispig mamma). Tack ni som stöttar när det känns jobbigt.
Tack Hjärtebarnsföreningen
..och Tack mina otroligt fantastiska pojkar Petri, Elias och Johannes, för att
ni stått ut i tumultet kring Hanna. Ett speciellt hjärtetack till min äldsta
pojke Petri 18 år som har hjälpt till att ta hand om småbröderna 6 och 2 år
- du är suverän!
Sirpa Hotti, Köping
Till toppen av dokumentet
Hej, jag är en tjej som är 45-år som är född med hjärtfel. Jag var en
så kallad blue baby.
Men de upptäckte det inte då, då jag föddes på sjukstugan. De såg att jag
var blå så de skurade mig med en rotborste för de trodde att mamma hade ätit
något som gjorde att jag blev blå! Men så var det ju inte.
Jag växte upp och hade det väldigt jobbigt då jag började i skolan tills
min lärare bad min mamma och pappa att kontakta skolläkaren, för han såg att
jag inte mådde så bra. De kontaktade sjukhuset och där fick jag träffa den
gamla hjärtspecialisten från Uppsala. De gjorde en massa undersökningar på
mig bland annat stack de en slang genom armen och såg att det stod inte rätt
till. Mamma och pappa fick en remiss att jag skulle opereras i maj. Det var en
väldigt jobbig tid för mina föräldrar och min syster och släkt, då de var
rädda att jag också kunde gå bort. Detta var alltså 1965.
Men nu har jag det bra och har två barn, en pojke och flicka och ett bra
jobb sedan snart 25-år tillbaka. Hoppas att jag inte för gammal att berätta detta för er!
Hälsningar Cathrine i Umeå
Till toppen av dokumentet