Presentation

Presentation
in English

Målsättning

Kontaktpersoner/
Styrelser

Verksamhets-
berättelse

Stadgar

Bli medlem

Hjärtebarnsfonden

GUCH-föreningen

Tidningen Hjärtebarnet

Informationsblad

Hjärtfel

Gästbok

Länkar

Kommentarer/
Frågor


Regioner

   Norr

   Mitt

   Central

   Öst

   Väst

   Syd


Läns- och Lokal-
föreningar

   Stockholm

   Värmland

   Halland

Insändare

Mormor till lilla Emma

Jag skall gärna berätta för er om min lilla Emma, och hur det är att vara mormor. Jag är både mormor och farmor. Vi har 7 barnbarn och Emma är det minsta. Hon föddes den 1mars förra året, och är således 10 månader nu. Hennes ankomst blev ju väldigt dramatisk! En dag gammal upptäcks hennes hjärtfel, Fallots Anomali tror jag det kallas, och det blev ilfärd till Östra i Göteborg. Tack och lov för detta underbara sjukhus!!
Vi, Emmas morföräldrar, fick i all hast avbryta vår lördagsmiddag för att hämta Emmas syskon! Usch, vad rädda vi var! Tre dagar senare fick vi hem den lilla igen då det bestämdes att hon skulle opereras senare. Så den 27 maj blev det operation på Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg.
Operationen gick bra, men komplikationer tillstötte samma kväll. Hjärtat svällde upp och läkarna fick öppna henne igen! Det blev kris, och vi höll på att mista vårt älskade lilla barnbarn.
Tre dagar senare var krisen över och vi kunde börja hoppas.
Fjorton dagar senare fick Emma komma hem. DET var lycka!
Den 26 november gjordes en katetrisering som gick bra och Emma fick åka hem dagen efter.
Idag anser läkarna att hon är frisk! Jätteskönt. Men det ska göras kontroller då och då, så vi hoppas…
Naturligtvis måste hon äta sin hjärtmedicin, men det står man ju ut med! Idag kan Emma säga
"mamma och pappa". Undrar hur lång tid det tar att säga "mormor"? Hon utvecklas som hon ska och vi är jättelyckliga för det! Som mormor ställer man ju upp så ofta det går men Emma har ju blivit väldigt "mammig", så det är inte alltid man duger! Men det finns ju alltid tvätt och annat att hjälpa till med!
Ja, en tragisk historia blev en solskenshistoria istället! Det är bra att det finns en förening, min dotter Åsa, har hittat mycket tröst i den!

Hjärtliga hälsningar från mormor Bodil

---

Min skolutbildning

När jag föddes fick min mamma havandeskapsförgiftning med mycket högt blodtryck som följd. Det höga blodtrycket m.m. gjorde förlossningen mycket komplicerad. Mamma fick veta att det förelegat risk både för hennes och mitt liv. Den långdragna förlossningen innebar komplikationer för mig, jag skrek inte direkt efter födelsen och blev mycket blå - syrebrist.

Det blev många besök hos läkare när jag var barn. Jag dunkade ofta huvudet i väggen, hostade mycket och kräktes. Mamma förstod inte varför.

Jag fick medicin för luftrörs katarr men mamma frågade om hostan kunde vara "hjärthosta"?
Hon fick till svar att det inte var hon som skulle ställa diagnos.

Jag började klass 1 i grundskolan. Jag var ofta sjuk, dunkade även i skolan huvudet mot väggen. En läkare kom då fram till att detta beteende kunde bero på en förlossningsskada.
Särskola var nog en bättre skolform, och fick jag flytta till särskola.

När jag var 9 år konstaterades vid skolundersökning att jag hade 190 / 120 i blodtryck.
Jag blev inlagd för utredning, Då visade det sig att jag hade aortaförträngning.
Det blev remiss till Uppsala för operation. Där fick mamma och pappa veta att min hosta var "hjärthosta", inte luftrörskatarr! Jag hade hjärtförstoring och vatten i lungsäcken. Läkaren i Uppsala sa att mitt dunkande i väggen berodde på ständig huvudvärk, inte ett utvecklingsstört beteende.

När jag hade gått ut tredje klass i särskolan, ringde särskolans rektor och pratade med mamma om att jag inte passade in i särskola, jag var för duktig. Mamma kontaktade skolledningen i Holmsund, som då avrådde från flytt till skolan i Holmsund. Det kunde bli problem att komma in i ny skolmiljö.
Jag flyttades då istället från klass 3 till klass 5 i särskolan. Jag gick inte klass 4. Eftersom jag låg efter ett år, för att jag så ofta var sjuk när jag började 1:a klass, fick jag gå om denna klass.

Mamma och pappa säger, när de har facit i handen, att de borde ha krigat mer för att jag skulle fått byta skola. Jag trivdes inte i särskolan. Jag tyckte inte att jag passade in där. DET VAR MYCKET JOBBIGT! Mamma och pappa fick inte heller det stöd de hade behövt.

Nu är det vad som varit och jag är idag glad över mitt jobb. Nu tror jag mer på mig själv och förstår att det inte var samma möjligheter när jag växte upp som det är i dag.
Jag vill lära mig nya saker, JAG VILL, JAG TÖRS! Anser att jobbet också kan vara en skola!

Cathrine 46 år

---

Uppdaterad: 2006-10-30

Webbmaster: Kansliet

Infomaster: Bengt Ekeroth