Presentation

Presentation
in English

Målsättning

Kontaktpersoner/
Styrelser

Verksamhets-
berättelse

Stadgar

Bli medlem

Hjärtebarnsfonden

GUCH-föreningen

Tidningen Hjärtebarnet

Informationsblad

Hjärtfel

Gästbok

Länkar

Kommentarer/
Frågor


Regioner

   Norr

   Mitt

   Central

   Öst

   Väst

   Syd


Läns- och Lokal-
föreningar

   Stockholm

   Värmland

   Halland

Från fantasi till verklighet!

Låt mig få skriva några rader om hur det känns att från barnsbens glada sjukhusdagar brutalt kastas in i en vit och känslolös sjukhusvärld.

Från person till objekt!
Från lekterapi till en hög med veckotidningar!
Från rosa tapeter till blekvita väggar!
Från fantasi till verklighet!

Den gulliga babyn i sängen bredvid byts ut till en gaggig gammal farbror som vill spela klädpoker.
Nu finns det ingen tid for en kramig nalle och milda ord vid blodproven, utan det är bara att langa fram armen och hoppas att man inte tuppar av.
Och det enda man kan hålla hårt om i natten är droppställningen eftersom det endast är besökstid mellan 5 och 6 på kvällen.

Nja, kanske tar jag i...
Kanske har jag legat på sjukhus för mycket som barn och vant mig med vissa bekvämligheter som det inte riktigt finns tid för på en vuxenavdelning. Vuxen måste man ju bli, även fast det är hårt, vare sig man är sjuk eller frisk som en nötkärna.
Men har man varit mycket sjuk som barn kan det vara svårt att vänja sig vid den annorlunda mentaliteten på vuxenavdelningarna. Kanske är det inte lika självklart att ringa på klockan fyra gånger i timmen för att man har det tråkigt. De stressade sjuksköterskorna blir bara irriterade på en istället för glada. Och att ens komma på tanken att undra om dom vill spela ett spel eller något annat stimulerande är nästan skrattretande.
Så det finns inget mer att göra än att ligga och titta upp i taket, tills det är besökstid.
Inte för att det är så mycket roligare på barnavdelningen, som sagt, men jag upplever att där finns en annan grundtrygghet.

Själva slutsatsen blir att det är tråkigt att ligga på sjukhus när man är i min ålder. Det är det väl inte meningen att det ska vara det, eller?
För att bli frisk behövs mer än bara mediciner. Jag tror det behövs omtanke och sysselsättning, någon att prata med om sin oro. Vad handikappet kommer att föra med sig framtiden. Det kanske är lättare att acceptera ensamheten om det bara handlar om ett par dagar sjukhusvistelse. Men blir det längre tid och man inte känner sig speciellt sjuk, men handikappet/hjärtfelet gör att man måste få sjukhusvård under längre tid, då kan man bli ganska förtvivlad.

Jag vill ha fler ungdomsavdelningar, där det finns tillgång till medmänsklig samvaro och meningsfull sysselsättning. Varför inte ett "umgängesterapi" där det finns datorer med Internetuppkopplingar, gym, tillgång till bad i varmt vatten, pyssel och knåp. Kuratorer och psykologer eller bara varma förstående vuxna människor. Någon att tala med!

Linda Karlström
E-post: adnil_0@hotmail.com

---

Uppdaterad: 2006-10-30

Webbmaster: Kansliet

Infomaster: Bengt Ekeroth