D R Ä N
Under denna återkommande rubrik hälsar vi vår nya gästredaktör Eva Nordin Selander välkommen att dela med
sig av sina funderingar och förhoppningsvis väcka ditt intresse av att skriva och berätta om dina
upplevelser.
 |
- Denna spalt skulle jag vilja kalla DRÄN. Alla som varit med om en
hjärtoperation vet vad drän är - slangen/slangarna där vätskan från
operationssåret rinner ut. När jag till min stora förvåning började skriva
dikter efter att vårt hjärtbarn kommit hem, så kallade jag dem för mina
"drän", det var en kanal som min smärta fann, för att lätta på
det inre trycket. Blir du berörd av vad jag skrivit och vill berätta om dina tankar och
upplevelser, så skriv till tidningen Hjärtebarnet.
/Eva Nordin Selander |
I stiglöst land, utan karta och kompass
Vår värld är fylld av manualer, tips, goda råd och förberedelser för alla
upptänkliga situationer i livet. Men när en dag ens barn ska hjärtopereras,
då faller man utanför det normala. Man har hamnat på okänd mark, där inga
färdiga mönster finns att följa. Du måste hitta din egen väg att hantera
situationen.
Att konkret överlämna sig i en högre makt
För många år sedan var jag i Grekland och gick in i en kyrka. Inne i dunklet
fanns det bilder på jungfru Maria med Jesusbarnet i famn, hela bilden, utom
ansikten och händer var täckta av guld. Framför tavlan hängde ett snöre
nedtyngt av små guldplaketter med tryckta bilder på. Bilderna föreställde
ögon, händer, ben, barn m.m. Det var önskningar om hjälp, uttryckta i bilder
av guld, ett offer till en högre makt. Jag minns att jag tyckte att det var
väldigt sött, men lite löjligt på något vis.
Nu när vi går i väntans tider för ännu en hjärtoperation, kan jag inte se
något löjligt i ett sådant rop på hjälp. Jag önskar att det fanns någon
ritual jag kunde styra upp min rädsla med. Och något konkret jag kunde offra
eller på något sätt visa min önskan med.
Nöddop
Om barnet måste opereras under sin första levnadstid, så erbjuds man oftast
att nöddöpa sitt barn. Det är en oerhört konstig situation. Jag förstår de
som slår bakut, men för mig var det självklart när frågan helt oväntat
dök upp. Och det var ett fantastiskt dop på övervakningsrummet, en
slanglängd ifrån sängen. Dopljuset fick inte tändas eftersom det fanns
syrgas i rummet, men det var jätte stämningsfullt när storebror vred om det
elektriska tärneljuset. Vi grät och prästen drog oss tryggt och målmedvetet
genom ritualen. Och vår baby fick namn vi inte hade en aning om att han skulle
få, för vi mindes inte vad vi tänkt ut, innan han blev ett hjärtbarn.
Kvällen innan vår son skulle opereras frågade jag sköterskan om de skulle
klippa av hans nummerlapp ifrån BB, när han skulle opereras. Svaret blev
jakande och då bad jag henne att klippa av mitt nummerband också, sen knöt
jag ihop våra två band och letade upp storebrors nummerband från BB. Dessa 3
ihop knutna band hade jag sen med mig dygnet runt i månader. Det var mitt
konkreta bevis på att vi hörde ihop. Men vad ska jag uppfinna för ny ritual
till nästa operation?
Religion eller magi
Jag har aldrig varit särskilt religiös, utan att för den skull ha lämnat
svenska kyrkan.
Men det kanske är som en sjukhuspräst beskrev om en mamma med sjukt barn som
sökte upp honom. Mamman hade sagt att: Jag tror inte på Gud, men just nu är
jag förbannad på honom.
När det existentiella i livet ställs på sin spets, så behöver vi något som
är större än människan. Jag träffade en gång en mamma som går till en
healer inför varje operation. Jag tror att vi alla har någon form av medveten
eller omedveten ritual vi följer. Man kanske besöker vissa platser, gör samma
saker, äter samma mat eller vad det kan tänkas vara. Det blir magiska
handlingar som fungerat förut och som vi därför inte vågar bryta.
Eva