Mistsidan
Med dessa skrivna ord har jag försökt ge uttryck för tankar och känslor som jag haft, under de tre år som nu gått sedan vår älskade
son Jonas dog, nitton år gammal.
Tre år som är början på ett livslångt sorgearbete. Ett arbete för att orka leva vidare i ett liv som aldrig blir vanligt igen. Ett liv där
Jonas framtid bland oss, inte blev. Ett liv för mej som är kvar där så mycken glädje, så mycket hopp, så mycket ljus är borta. Ett liv där
så många mörka, okända och djupa förtvivlans- och hopplöshetshål finns att ramla ner i, hitta botten i, ta sej ur, kanske ibland undvika.
Med hopp om dessa dikter, bland många jag har gjort, kanske ska tjäna som igenkännandets tröst för någon som också är drabbad av sitt barns död.
Karin Andersson
Omvänd förlossning
Sorgen är som en förlossning.
Att förlösa dej från mej,
till det okända.
Till det okända som predikanten kallar Evighetens Härlighet?
Sorgevärkarna kommer över mej.
Oundvikliga.
Gång på gång.
River, sliter.
Kräver tid, styrka och kraft.
Kräver samarbete.
Kräver parering.
Andas, gråt.
Efter värken kommer utmattningen
och en stunds vila.
Vila i vetskap om att nya värkar väntar.
En förlossning i omvänd ordning.
Tiden mellan värkarna blir längre och längre.
Och
Avståndet till din fysiska närhet ökar.
Reklambudskap
"Always" Express lyfter var fjärde timme...
En kompakt svart rundel i tunnelbanevagnens reklam
fångar min uppmärksamhet.
Angår mej på djupet.
Får hjärtat att banka hårt.
En bild av dödens svarta kompakta tomhetshål.
Avgång var fjärde timme!
Medicin
Efter 33 månader rensade jag ut din medicin
från familjens medicinskåp.
Nästan, alltså.
Kvar
i sin gamla glassburk, märkt "Jonas medicin" finns
Dosetten som laddades med veckans medicin.
Lanacrist, som gav ditt hjärta mer kraft.
Furix, som hjälpte din kropp att bli av med överflödig vätska.
Kalium Duretter för att reglera ditt elektrolytstatus.
Waran för att tunna ut ditt tjocka blod.
Det blod som en gång blandades med mitt
i navelsträngen.
Brev till "adress okänd"
Fortfarande......
Fortfarande 2 år och 10 månader och 13 dagar efter din död,
går stundtals nästan all min kraft åt till att
Leva Sorgen
Uthärda smärtan
Lugna orosrädslan
Täta hålen
Balansera på kanten.
Så lever jag
i förtröstan på livets fortgående läkedom.
Din mamma
Ps. att möta en adidasrandig jacka på stan, gör fortfarande oftast lika ont, men
ibland fylls jag av ett tacksamt igenkännande. Jag fick i alla fall vara med om dej!
PPs. Idag har det varit ett underbart höstväder. Var är du förresten?...