Presentation
Presentation
in English
Målsättning
Kontaktpersoner/
Styrelser
Verksamhets-
berättelse
Stadgar
Bli medlem
Hjärtebarnsfonden
GUCH-föreningen
Tidningen Hjärtebarnet
Informationsblad
Hjärtfel
Gästbok
Länkar
Kommentarer/
Frågor
Regioner
Norr
Mitt
Central
Öst
Väst
Syd
Läns- och Lokal-
föreningar
Stockholm
Värmland
Halland
När en bänk står tom
Så kallades ett seminarium för lärare och förskollärare som
anordnades av Paraplyet, en samarbetsorganisation för föräldrar som mist barn. Det ägde rum i Stockholm men videosändes samtidigt på 16 orter i Sverige och drog fulla hus nästan överallt. Det var många som ville lyssna på Magne Raundalen med flera som berättade hur man kan hjälpa till att trösta barnets syskon, föräldrar och vänner när ett barn dör.
När någon dör är det ofta svårt att veta hur och vad man ska säga till familj och andra anhöriga. När ett barn dör är det ännu svårare att veta hur man ska bete sig. Om lekkamraten en dag plötsligt inte kommer till förskolan eller en bänk i skolsalen är tom, står vi ofta handfallna inför sorgen. Som lärare ska du inte bara handskas med den egna sorgen och saknaden, utan också med kamraternas och kanske syskonens. Hur ska jag göra för att hjälpa barnen att hantera upplevelsen av smärta? Hur ska jag hitta svaren på deras frågor? Med seminariet "När en bänk står tom" vill Paraplyet sprida kunskap om dessa viktiga, men delvis dolda problem.
Seminariet, som leddes av June Carlsson, vänder sig till de som idag arbetar i förskola och skola eller som tänker arbeta med barn i framtiden.Barn behöver sorgepauser
Den norske psykologen Magne Raundalen, med omfattande erfarenheter av arbete med barn, talade om barn och vuxna i sorg.
- Barn klarar inte av att vara i den intensiva sorgen mer än 20-25 minuter i taget. Sedan behöver de ha lite roligt. Barn har en förmåga att snabbt kunna skifta mellan det väldigt sorgliga och det roliga, sade Magne Raundalen.
Han berättade om hur synen på barn har ändrats under åren.
- Man ser nu mycket till barns behov och barn får numera till exempel ha sina föräldrar med på sjukhuset. Det gick inte för 40 år sedan och det är bra. Men det finns en ensidighet i denna syn som handlar om att man ser barnen som tomma med behov som ska fyllas. Sedan tio år tillbaka finns en annan syn på barn. Barnet som utforskare av verkligheten där föräldrarna är vägledare som hjälper barnen att förstå sig själv och omvärlden. Det är svårt om mamma och pappa sörjer. Då är det viktigt att det finns andra där för barnet.Lycklig barndom trots sorg
Magne Raundalen talade också om hur det aldrig är för sent att få en lycklig barndom och om hur tre moment är viktiga. Det första är stödet från "goda personer" som en mormor, en bra lärare eller någon annan vuxen. Det kan hjälpa barn att växa upp till väl fungerande vuxna trots att de har haft det mesta emot sig i sin barndom.
- Envar kan vara viktig för ett barn i sorg. En annan sak som spelar stor roll för att bearbeta känslor är att ha ett gott språk. Det är viktigt att hjälpa barn att sätta ord på sina känslor. Det strukturerar de upprörda känslorna. De som har ett gott språk klarar att ta itu med kris och sorg bättre än de som har ett dåligt språk. Det tredje elementet som finns med i bilden är den goda professionella personen. En psykolog eller terapeut, sade Magne Raundalen.
Hillary Clinton har skrivit en bok som Magne Raundalen rekommenderar. Den heter "It takes a village" och handlar om att det behövs en landsortsbo för att uppfostra ett barn.
- Vi behöver ta ett byansvar, lärare , sköterskor och andra proffs. Vi ska inte heller vara rädda för att visa närhet och tro att det är oprofessionellt.Kyrkan hjälper till
Kyrkan har lång erfarenhet av sorgearbete och kan ofta vara till hjälp när en elev dör. Församlingsassistent Annika Strömmer från Sundbyberg delade med sig av tankar och idéer om hur man kan hantera en sådan situation. Hon har länge arbetat med dessa frågor och berättade om några fall som hon har varit engagerad i.
- Vi har ett skolteam som arbetar ekumeniskt (dvs inte bundet till en speciell kyrka) med elevstöd. Det finns ett förtroende som är uppbyggt sedan lång tid. Vi lyssnar till vad skola och föräldrar vill. Information och ritualer är viktiga när en elev dött..
Annika Strömmer poängterade att det är viktigt att skolan gör en symbolisk markering och att man gör det snabbt. Man måste gå ut och tala om för de andra eleverna vad som har hänt och visa att skolan sörjer.
- Det kan ske genom att utlysa en tyst minut och framför allt genom att ordna ett rum där kamraterna kan tända ljus och minnas den som dött och gråta tillsammans. Det behövs också praktiska arrangemang som en minnesbok, bullar, dricka, pappersnäsdukar, ljus, blommor. Skolan, vi, familj och vänner brukar alla bidra. Vi från skolteamet finns med och går med eleverna genom sorgearbetet. Vi pratar med dem om hur sorgen ser ut, att den går i vågor och att om man tar på sig en hjälteroll i början kan sorgen komma senare när man inte räknar med det. Det är viktigt att vara lyhörd för de olika elevernas behov. En delad sorg kan stärka gemenskapen mellan eleverna om de får stöd men den kan också splittra om de inte får hjälp, menar Annika Strömmer.Branden i Göteborg
Brandkatastrofen i Göteborg ledde till att många skolor miste flera elever och ungdomar miste hela sin vänkrets i ett enda slag. Men hur har det gått för dem som är kvar sedan? Hur stöttades föräldrar och vänner till de som dog?
Gunilla Nilsson-Axman, vars dotter Sofia dog vid diskotekbranden och de nära kamraterna Linda Petersson och Carolina Ludvigsen talade om sina erfarenheter och om människors reaktioner.
- Mitt liv har blivit brandkatastrofen, sade Gunilla Nilsson-Axman. Hon berättade om natten till den 30 oktober 1998 då Sofia aldrig kom hem. Hur Gunilla varit orolig och sedan först blivit arg för att Sofia inte höll tiden och ringt för att skälla på henne. Det var ingen som svarade i mobilen. På morgonen när hon gick ut med hunden och hämtade tidningen slog rubriken emot henne.
- Jag blev alldeles kall. Jag kände direkt att Sofia var död. Jag visste ju att de skulle gå på det diskot.Kaos
Gunilla Nilsson-Axman började ringa runt till polis och sjukhus. Hon åkte till kyrkan där det var öppet och många ungdomar samlade och frågade om det var några som kände Sofia. Det kom fram att Amanda var död, en flicka som Sofia hade haft sällskap med. Hon blev allt mer övertygad om att Sofia var förlorad. Det var kaos på Sahlgrenska sjukhuset där föräldrar och vänner letade efter överlevande och likaså i polishuset dit alla som hade något barn som saknades blivit uppmanade att komma.
- Det fanns inte ens sittplatser till oss där. Jag mådde dåligt över det bemötande vi fick. Jag har fått en ursäkt och förklaring till detta efteråt, för man ska inte behöva stå i en foajé och vänta i flera timmar för att få reda på om ens barn lever eller inte. Utan information, mat och dryck.
Först på lördagskvällen identifierades Sofia. Branden inträffade på natten mellan torsdag och fredag.
- Sofia gick inte i skola i Göteborg. Hon gick naturbruksgymnasium i Halmstad och bodde där i veckorna. På söndagen hölls en minnesstund i kyrkan där och en brandman från Göteborg kom och berättade om branden. På tisdagen var vi i skolan och städade ur hennes rum. Men det var ingen på skolan som tog hand om oss. Eleverna som bodde tillsammans med Sofia hade det jobbigast. De har fortsatt att bry sig och skickade blommor på hennes födelsedag och på årsdagen av begravningen. Jag vet inte om det finns kvar några spår i skolan av Sofia. Vi fick en minnesbok som eleverna har gjort. För mig är det jätteviktigt att träffa och höras av med Sofias kamrater. De är en del av Sofia., sade Gunilla Nilsson-Axman.Konkret stöd behövs
En vecka efter Sofias död hörde en representant från stadsdelsnämnden av sig till Gunilla och hennes son Jonas. Så här efteråt förstår hon att de hade ett erbjudande om stöd om hon behövde men det förstod hon inte då. Hon var fortfarande i chock. Hon fick ett telefonnummer att ringa, men när hon gjorde det fick hon inget svar.
Hemma har hon gjort i ordning en bok där hon och Jonas skriver till Sofia. Det har varit en hjälp i att bearbeta sorgen. Men hon skulle vilja att det fanns kontaktpersoner som kan gå in och stötta med allt det praktiska som ska göras under den första kaotiska tiden när man förlorat ett barn..
-Man behöver hjälp med mycket. Jag hade till exempel begravningen på en fredag och skulle jobba på måndagen. Det fungerar inte. Man behöver hjälp att få kontakt med en bra läkare, bli sjukskriven och få ut information till arbetsplatser och skolor att det tar tid att komma igen efteråt så att omgivningen förstår. Man tappar all livslust och energi.
Linda Petersson och Carolina Ludvigsen har olika erfarenheter av skolans stöd. Linda fick mycket hjälp i sin skola men hade svårt att ta emot den, medan Carolina ville ha hjälp men inte fick någon. Hon fick ett telefonnummer efter flera månader, men hade inte kraften att ringa själv och beställa tid hos en person hon inte kände och vara tvungen att i telefon förklara allt.
- Alla lärare visste vad som hade hänt, men de struntade i mig. De väntade att det skulle gå över på två veckor, sade Carolina Ludvigsen och fortsätter.
- I vår ålder är kompisar viktigare än familjen. Världen rasar samman när de dör. Vi förlorade ju nästan alla våra vänner i branden. Första tiden var ett kaos. Vi grät, skrek, var arga och skrattade - sedan efter ett halvår kom depressionen.
- Det har varit viktigt att träffa Gunilla och prata med henne. Hon förstår som inte ens egna föräldrar kan göra. Jag minns knappt den första tiden men vi var dygnet runt med kompisar och pratade. Det gör vi fortfarande, men nu utan att gråta. Nu kan vi vara glada också och minnas det roliga vi haft och Sofia finns alltid kvar hos oss, säger Linda Petersson.Sorggrupper för barn
Lotta Polfeldt från Rädda Barnen berättade om hur man arbetar i grupper med barn i sorgs om mist förälder eller syskon. Först ett halvår efter dödsfallet tycker Lotta Polfeldt att barnen är mogna att börja. Barnen är i åldrarna från 5-7 år, tidigare än så är det viktigare med föräldrarnas stöd än med kompisar. De är delade i åldersgrupper 10-13 åringar för sig till exempel. En lagom stor grupp är ungefär åtta barn.
Barnen får hjälp att hitta verktyg att hantera sorgen med genom samtal och att rita och skriva tillsammans. Sista gången man träffas har man avsked som tema och talar om att alla avsked inte är definitiva. Alla barn lämnar sina namn och telefonnummer och man tar en polaroidbild på var och en. Sedan byter barnen ofta med varandra. Man talar också om att man kan fortsätta samtalet med den som har dött och alla får skriva ett kort eller brev. Man får visa det om man vill men behöver inte göra det. Det är privat. Sedan fäster man breven på heliumballonger och går ut till en minnesskulptur på Norra Bantorget, intill Rädda Barnens kontor, och vid den släpper man ballongerna.
Just nu pågår det utbildningar av handledare på Rädda Barnen på olika orter i landet för att flera sorggrupper för barn ska kunna starta.
Lena M Nordlund
lena@marknadskom.se
Fakta:
Seminariet ägde rum samtidigt på 16 olika orter i landet. Det finns en video med hela seminariet att beställa från Paraplyets hemsida: www.paraplyet.net
Paraplyet är en samarbetsorganisation för Barncancerfondens Visommistgrupp, Hjärtebarnsföreningens Mistgrupp, Föräldraföreningen Plötslig Spädbarnsdöd och Riksförbundet Cystisk Fibros.
Mona Lundstedt, Barncancerfondens visommistgrupp, en av anordnarna
Uppdaterad:
2006-10-30
Webbmaster:
KanslietInfomaster:
Bengt Ekeroth