Presentation
Presentation
in English
Målsättning
Kontaktpersoner/
Styrelser
Verksamhets-
berättelse
Stadgar
Bli medlem
Hjärtebarnsfonden
GUCH-föreningen
Tidningen Hjärtebarnet
Informationsblad
Hjärtfel
Gästbok
Länkar
Kommentarer/
Frågor
Regioner
Norr
Mitt
Central
Öst
Väst
Syd
Läns- och Lokal-
föreningar
Stockholm
Värmland
Halland
Barnsidan
Christine och Joakim HillsonHallå Allihopa
Hoppas att Ni har haft en skön sommar, det har jag. Jag har haft nästan 13 veckors sommarlov, och skall jag vara ärlig så skall det nästan bli skönt att börja skolan igen.
Vad har jag gjort i sommar då? Jo, jag har slappat, bott på trafikskolan en hel del och naturligtvis stranden när det varit fint väder. Jag har också varit på Liseberg. Sedan har jag tränat en hel del på ett gym. En tid praktiserade jag på Kulturarvs IT-projektet här i Varberg. Jag har suttit och skrivit in Länsmuseets i Varbergs olika saker på dator. Alla deras saker skall registreras på dator. Detta är ungefär vad jag har gjort i sommar.
Oj, jag glömde ju berätta att jag har varit på "Jag vill bli stor" festivalen till förmån för Hjärtebarnsfonden i Karlstad. Det var roligt, bara att få träffa sina gamla kompisar i föreningen, och att få träffa artisterna. Det härliga vädret gjorde ju inte saken sämre, även om det var lite för varmt. Småbarnen hade det ju kul på lördagen, när man stod från scenen och duschade dem med vattenslang. Jag var där tillsammans med min gamla kompis från Östra, Henrietta. Vi bodde på ett hotell som hette Bilan, och som var ett gammalt fängelse. Det var jättefint och bra service, även om deras luftkonditionering inte riktigt orkade med hettan.
"Elvis"-Eilert och jagPå lördagskvällen, efter första festivaldagen, gick vi hjärtungdomar ut en sväng på stan för att roa oss, och prata. Och det var verkligen skönt. Att bara få sitta prata, dricka och äta lite. På natten sen när Henrietta och jag gick hem till hotellet var det alldeles ljummet. Och så varmt på hotellrummet att jag inte orkade sova, så stackars Henrietta somnade till ljudet av min röst, när jag pratade mig till sömns. På söndagen skulle Henrietta och jag bada innan galan började igen, och vi hade sett en badplats på väg till Mariebergsskogen, som vi tänkte gå till. Men som vanligt, gick vi fel, och gick nog runt halva Karlstad och hamnade på ett industriområde istället. Efter en stund såg vi vattnet igen, och tänkte att där gick nog och bada. "Icke sa Nicke", det var en båtplats, och det gick inte att bada där. Vi gav upp och letade oss tillbaka till hotellet, där vi tog dagens andra dusch på grund av hettan. Det var skönt när vi kom till Mariebergskogen. Där fick vi gå backstage och bada vid badplatsen bakom scenen.
Tobbe, Anton och jagMina favoritartister var nog Lok, särskilt när de sjöng Hjärtebarn, Hjärtebarn, och sen Niklas Strömstedt , Melinda Wrede och Da Buzz. Konferenciéerna Anton Körberg och Tobbe Blom var inte heller dåliga. Ett plus var ju också att min favorit Biffen från Villa Medusa också var där. När Da Buzz gick upp scenen sist på kvällen, och det blev lite fyrverkerier till deras sång, så kändes det inte dumt. Att vi hjärtbarn- och ungdomar fick gå backstage och få en massa autografer, tyckte nog de flesta var kul. Och att äta så mycket glass, godis, hamburgare, chips och korv och dricka så mycket läsk man orkade tyckte nog många utav oss VIP-gäster om.
Jag vill ge 10.000 röda rosor till :
· Familjen Granath, Ingegerd, Lasse, Anneli och Kristin. Tack för sällskapet, och för maten och sist men inte minst resan upp och ner till galan i Karlstad. Det var super att åka med Er, och jag gör gärna om det.
· Henrietta Hjelm, tack för att vi är kompisar. Det är alltid kul att ringa och prata bort en stund med dig. Och tack för sällskapet i Karlstad.
· Micke Meijer, tack för att du är den du är. Och att du tar hand om alla nya, som inte varit med innan.
Men det var 2 hjärtungdomar som lyckades med att få var med artisternas efterfest inne i Karlstad, efter det att galan var slut på söndagen. Hör av er, vi vill veta mer om det.
Hej!
Jag vill ha brevvänner över hela Sverige. Jag är 9 år och heter Veronika Eriksson. Jag har ett gosedjur som är en zebra, en hamster, en rosa och gul kanin, en rosa/gul/orange bleckfisk, en elefant och en ekorre. Jag har en jättestor gose isbjörn också. Så fatta pennan och skriv till:
Veronika Eriksson
Sörby 5104
694 92 HALLSBERG
Sagan om gosedjurskaninen Kalle
Det var en gång en flicka som hette Anna och var 4 år. Hon var ofta med sin mamma och handlade i affären. En dag när de kom ner till affären hade de små gosedjur i olika former och färger. Anna fastnade för en ljusbeige kanin med grön klänning och med vita prickar på och med rosa plastnäsa. Den låg alltid där i sin korg i affären när Anna kom dit. En dag blev Anna sjuk, och fick ligga på sjukhus. Hon fick många leksaker och paket medan hon låg på sjukhuset. En dag kom mamma med ett paket från tant Vanja och farbror Bertil som ägde affären hemma. I paketet låg den ljusbeiga kaninen med gröna klänningen och prickarna. Den döptes snabbt till Kalle Kanin, och var sedan med överallt där Anna var. På semester, på sjukhuset, när Anna lekte och sov. Den gick även sönder och då lagade Anna den med rosa sytråd, för att det var en så fin färg. Åren gick och när Anna blev äldre fick inte Kalle Kanin vara med så mycket, utan fick mest sitta på Annas säng och titta när Anna gjorde läxor, var med kompisar, pysslade med olika saker. Det var bara på sjukhuset som Kalle Kanin fortfarande fick vara med som tröst. Och någon gång hemma i sängen på nätterna. När Anna var 13 ½ år var Kalle Kanin fortfarande kvar hos Anna, sittandes ofta på sängen. Då började Anna också på högstadiet i en ny stor skola inne i stan, tillsammans med sina gamla klasskamrater. Det tyckte Anna var roligt. Att få nya kompisar också i de andra klasserna. Vad som var mindre roligt var att ett par veckor efter skolstarten blev Anna sjuk, och jättetrött. Efter ett par dagar bestämdes det att Anna skulle läggas in på sjukhuset för att försöka ta reda på orsaken. Det blev bestämt medan Anna var i skolan och därför packades Kalle Kanin och kläder ner av hennes mamma, och sen åkte hon för att hämta Anna på skolan, för vidare färd mot sjukhuset i Halmstad och barnavdelningen där. Där nere på barnavdelningen gick allt bra, och Kalle Kanin var med som tröst, och efter 3 dagar var Anna bättre så Anna och hennes mamma åka hem igen. Hemma igen skulle sakerna packas upp som hade varit med på sjukhuset, allting var med hem utan Kalle Kanin. Annas mamma gick direkt och ringde till avdelningen, där de var snälla att leta efter Kalle Kanin, men som inte fanns där. Kalle Kanin var och förblev borta fortfarande efter en månad, därför fick Anna en ny gosedjurskanin, en rosa. Det var ju bara en ersättning, och inte alls som Annas gamla, så Anna var ledsen länge efter att Kalle Kanin försvunnit. Tiden gick och Anna gick i skolan och glömde så småningom nästan bort Kalle Kanin, och den nya Rosa Kanin satt bara på sängen. Ett halvår senare på våren, satt Anna på morgonen och läste tidningen som vanligt till frukost, innan bussen skulle gå. Denna morgonen hade tidningen ett reportage om Torup och dess samhälle, och liv runtomkring. Bland annat så ligger Hallands Landstings tvätteri där, och därifrån hade man gjort ett reportage. Det läste Anna, och tyckte det var intressant. Speciellt stycket om hur mycket man har hittat i tvätten från sjukhusen och så. Och det var inte lite de hade hittat, en hel sida med bilder på saker de hade hittat. Och mitt på en utav bilderna satt Annas Kalle Kanin.
- Min kanin, skrek Anna högt vid frukostbordet, och hennes mamma svarade: - Ja, men den är ju ute i buren. Anna hade nämligen en riktig kanin ute som hette Vitis - Nej, Min Kalle Kanin är i tidningen. Mamma fick se tidningen, och det stämde. Hon gick genast till telefonen, och ringde Torupstvätteriet, och fick tala med en dam, som begrep genast vad det handlade om. Mamman fick beskriva hur den såg ut, och damen lovade att skicka den på posten hem till Anna Två dagar senare kom det ett stort brunt mjukt kuvert hem till Anna, och i det låg hennes älskade Kalle Kanin, visserligen utan sin rosa plastnäsa, den försvann väl i tvätten. Anna var överlycklig över att ha sin Kalle Kanin igen, och satte den på sin vanliga plats i sängen i jämte Rosa Kanin.
Denna berättelsen är sann, och det hände mig, för ca 8 års sedan. Kalle Kanin finns fortfarande kvar hemma hos mig, i sängen. Men nu är jag så rädd om han så han får inte följa med någonstans längre. Inte ens till Perstorp där jag har gått i skola de sista åren, och definitivt inte till sjukhus längre, risken finns väl att han hamnar i tvätten igen. Men det finns 2 till som också gillar Kalle Kanin, och som ofta har dragkamp om honom, och det är våra busvovvar Skrållan och Tjorven. Han har konstigt nog inte gått sönder något mer sedan jag lagade han med rosa sytråd för X antal års sedan. Jag ville med denna berättelsen, berätta om hur skönt det kan vara att ha någonting att krama om när man är liten och rädd. Eller bara ha tröst av. Men en del kanske inte väljer gosedjur, utan en filt, eller kudde som min syrra hade.
Ja, detta var allt för denna gång, och hör gärna av Er, jag vill gärna veta om era gosedjur, precis som Veronikas här nedan, och allting annat. Som vanligt.
Kramar Anna
Uppdaterad:
2006-10-30
Webbmaster:
KanslietInfomaster:
Bengt Ekeroth