Presentation

Presentation
in English

Målsättning

Kontaktpersoner/
Styrelser

Verksamhets-
berättelse

Stadgar

Bli medlem

Hjärtebarnsfonden

GUCH-föreningen

Tidningen Hjärtebarnet

Informationsblad

Hjärtfel

Gästbok

Länkar

Kommentarer/
Frågor


Regioner

   Norr

   Mitt

   Central

   Öst

   Väst

   Syd


Läns- och Lokal-
föreningar

   Stockholm

   Värmland

   Halland

När motivationen saknades...

Innan jag blev opererad sista gången behövde jag inte ens tänka på ordet träna och hålla igång. Jag höll vikten ändå. Men så blev jag då opererad. I mina drömmar såg jag mig själv springa och vinna loppet till matsalen vid lunchrasten. Men det blev inte som jag tänkt mig. Att bli opererad var inte endast en dans på rosor. Mest ett helt "helvete" att plötsligt bli betraktad som allra andra när man inte riktigt var det.

Efter operationen var det meningen att jag skulle börja hos en sjukgymnast, vilket jag också gjorde. Jag kom dit en eller två gånger och sedan fick jag ett papper med mig hem på vilka övningar jag skulle utföra för att stimulera min kroppsliga potens. Jag tror att jag muntert höll ut i ca två veckor innan intresset drastiskt började droppa. Papperet med övningar försvann på nått mystiskt sett.

Det största dilemmat är att man vill vara som alla andra.
Att våga vara annorlunda, är inte lätt som en plätt.

Jag blev opererad i slutet av 6:an. I 7:an började jag i en helt ny skola fast i samma klass som från mellanstadiet. Det föll sig nu naturlig att jag skulle börja gymnastisera med min atletiska klasskamrater. Efter de första idrottstimmarna insåg jag att jag föredrog att sitta på avbytarbänken, gå istället för att försöka springa och vara hemma istället för på lektionen. Till skillnad fån mina klasskamrater var jag på år noll i allt var idrott hette.

Jag kunde inte spela fotboll, tja, inget bollspel överhuvudtaget. För det första hade jag inget bollsinne och för det andra hade jag ingen aning om de olika spelreglerna. Det var knappt så jag visste vilket lag jag var med i! Sen skulle man hoppa plint och andra "roliga" grejer. Klasskamraterna flög som silverfiskar genom luften och jag kunde inte ens pricka rätt på språngbrädan. Hinderbanor, simning, skridskoåkning, ja varje gång jag provade på något nytt gick jag in i en gavel. Om sanningen ska fram kunde jag inte ens slå en kullerbytta. Då kanske man kan få en inblick i hur dålig min grovmotorik var.

Kanske var det min människotyp som gjorde att jag inte kunde se att alla mina klasskamrater låg ca fem år före mig i idrottens karga land. Och om jag ville nå dit så måste jag inse, att de flesta inte är bra i början. Men hur det nu var så började jag skämmas för mig själv, för att jag var dålig, klumpig och helt ur gängorna.

Skolan ställde upp på mig och ordnade så att jag skulle få ha idrott med en lärarkandidat. Det lät riktigt lovande i början. Vi skulle gå till ett gym, simma och kanske till och med rida, för hon hade en häst. Vi skulle även lista ut vilka regler som gällde för vilka sporter. Men, men, på något skumt vis så var hon aldrig där, och första året i högstadiet hade gått och det blev sommar och sen kom 8:an.

Som ormen hotade i paradiset, så hotade idrotten i skolan.
Vi fick ett nytt schema. Idrotten låg på måndagsmornarna. Jag vet inte när det började, men tanken på idrott fick mig precis inte att få ett glädjerus. Snarare en orolig molande värk i magen, som blev värre och värre ju mer tiden gick. Oftare och oftare försökte jag att komma ifrån gympan. Söndagarna blev till nervösa sammanbrott p.g.a. idrotten på måndagarna. Till slut blev det för uppenbart att vara sjuk eller få migrän endast på måndagarna, så då var jag sjuk hela veckorna istället.
Men ursäkterna blev färre och färre att ta till, utan att tilldela sig misstankar. Jag blev expert i att spela sjuk och letade reda i läkarböcker vilka sjukdomar man kunde ha. Jag lyckades till och med hamna på sjukhus en natt utan att vara det minsta sjuk.

Men till slut gick det hela för långt. En söndagskväll gick jag ut i köket, kokade vatten i en kastrull, hällde upp det i en kopp, gick in på mitt rum, satte mig i sägen och hällde det kokheta vattnet över benet. Sekunden efter förstod jag att det höll på att gå riktigt galet.

Nästa dag gick jag till kuratorn på skolan och fick för första gången en vuxens förståelse över mina känslor för idrotten. Hon ställde sig på min sida och fick till slut mina föräldrar att förstå, vilket dom tidigare hade försökt, men som de inte riktigt kunnat. I 9:an blev jag befriad från gymnastiken och när jag gick ut från högstadiet hade jag höjt mina andra betyg rejält sedan 8:ans nedgång.

Att inse träningens fördelar
Sedan började jag gymnasiet. Genom ett informationsmöte om mitt tidigare hjärtfel och min fobi för idrott bestämdes det att jag skulle få gå till skolans sjukgymnast. För här kunde man inte längre bli befriad. Men det visade sig vara helt okej, och dit gick jag ibland. Ibland säger jag, för fortfarande gav inte träning mig en känsla av att må bra. Slippa tvingas träna fick mig att må bra.

Efter att ha bytt inriktning och program året efter kom jag till en skola med en attityd som var betydligt, tja enligt mig, sämre. Läraren där tyckte att social samvaro var det fina med idrott och kunde inte förstå att jag hade en ren och skär idrottsfobi. Jag kunde knappt gå in i en gymnastiksal utan att få kväljningar, så illa var det. Så då struntade jag helt enkelt i honom, gick inte dit på lektionerna åter igen. Skillnaden var att jag utanför skolan sökte upp en sjukgymnast som började grundträna mig. Vi tränade balans, kullerbyttor, bollsinne, styrka och kondition. Jag hade nämligen insett att jag behövde träna, men att det viktigaste för att jag överhuvudtaget skulle orka hålla igång var att först att öka min självkänsla när det gällde träning.

Om jag ser tillbaka så skulle jag behövt träning av en sjukgymnast redan från unga år, redan innan operationen. För att helt enkelt träna upp min självsäkerhet i kroppen och sinnet, innan man brutal kastade in mig i skolgymnastiken. Jag har fortfarande skolidrottsfobi, har svårt att gå in i gymnastiksalar och föra en konversation med gymnastiklärare. Jag har även svårt att träna i en lokal med jämnåriga. Helst ska det endast vara äldre personer eller ett gym för ex sjukgymnastik, för att jag ska kunna känna mig trygg nog att våga svettas lite.

Idag söker jag motivation till att bli en sundare och friskare människa. Jag har fått för mig att motivationen ligger hos en annan människa som i sin tur skall motivera mig att inte lägga av med att träna efter första försöket för hundrade gången. Fast innerst inne vet jag att den människan måste vara jag.

Linda Karlström

---

Uppdaterad: 2006-10-30

Webbmaster: Kansliet

Infomaster: Bengt Ekeroth