Presentation
Presentation
in English
Målsättning
Kontaktpersoner/
Styrelser
Verksamhets-
berättelse
Stadgar
Bli medlem
Hjärtebarnsfonden
GUCH-föreningen
Tidningen Hjärtebarnet
Informationsblad
Hjärtfel
Gästbok
Länkar
Kommentarer/
Frågor
Regioner
Norr
Mitt
Central
Öst
Väst
Syd
Läns- och Lokal-
föreningar
Stockholm
Värmland
Halland
D R Ä N
Under denna återkommande rubrik skriver vår gästredaktör Eva Nordin Selander sina funderingar som förhoppningsvis väcker ditt intresse av att skriva och berätta om dina upplevelser
/Eva Nordin Selander
"- VAA! Pratar du med mig…
är det meningen att jag ska fatta något???"När man har sjuka barn kommer man automatiskt att få mycket information och så småningom blir man själv tvungen att informera andra om sitt barn. Att prata är ju lika självklart som att kunna gå. Men ändå är vi oftast väldigt rädda för att uttrycka vår mening. I undersökningar av vad vi är mest rädda för, toppas listan av skräcken för att tala inför andra. Den är hos många starkare än rädslan för att dö. Att lyssna anses som en enklare uppgift, men hur många av oss vågar säga att vi inte förstått vad någon sagt…?
Läpparna rör sig, men jag fattar inte ett ord
När vårt hjärtbarn skulle opereras fick vi träffa kardiologen och kirurgen för ett informerande samtal. Jag var mycket spänd inför mötet. De senaste dagarnas omvälvande tillvaro, med att ha fött ett barn som visade sig vara sjukt och barnet fick åka iväg till annat sjukhus… o.s.v. Hade satt hela min kropp på helspänn. Nu skulle jag få klarhet i allt. Vi blir visade till ett rum och alla hälsade på varandra och så satt vi oss till rätta. Nu skulle jag få reda på allt. Jag sitter och tittar på männen och inser helt plötsligt att de redan börjat prata. Jag ser helt tydligt att läpparna rör sig och det kommer ord i massor, men jag kan inte foga ihop det till något begripligt. Jag känner hur paniken börja sprida sig inom mig. Jag ser ju tydligt hur läpparna rör sig och ljudet hörs, men det är som om någon pratar ett främmande språk. Jag begriper ingenting. Mitt hjärta bultar, så att det pulserar i tinningarna, mina ögon är säkert stora som tefat. Vad ska jag göra? Jag förstår inte? Till slut gör jag något som jag är väldigt stolt över. Jag avbryter den som talar och erkänner allt. Jag ser att dina läppar rör sig, men jag förstår inte ett ord av vad du säger. Kan du inte ge mig ett papper jag kan läsa i lugn och ro och sen fråga om det är något.
Det blir tyst, kardiologen vrider på sig, vårt barn har inget standard fel, det finns inget skrivet. Men han kan rita, så börjar han rita och jag får förklara vad jag ser. Han korrigerar och så småningom är han och jag nöjda. Nu förstår du mer än de flesta säger han, och jag kan stolt hålla med honom. Vi har gemensamt gjort klart för varandra att vi förstått.Kommunikation = göra något gemensamt
Kommunikation kommer ifrån ett latinskt ord som betyder göra (något) gemensamt. Informera kommer av ett annat latinskt ord som betyder forma. Och när man ser dessa båda ord och deras betydelse framför sig, så blir det så klart att man inom sjukvården måste hålla på med kommunikation. Detta är något som är bägges ansvar. Det är inte bara jag som pratar som ska lyckas få med alla detaljer jag vill säga. Jag måste också kolla om den jag talar med har uppfattat vad jag sagt. Men på samma sätt är det min skyldighet som lyssnare av viktig information, att säga till när jag inte begripit. Hur dum jag nu än känner mig. Och det är här problemet kommer.
Ingen människa vill verka dum och trög tänkt, vara besvärlig och ta extra tid eller verka ovänlig och vara en bråkstake. Tyvärr måste patienter och anhöriga vara allt detta ibland, för att verkligen förstå det de behöver förstå. Jag tror att detta att vara krånglig egentligen sparar mycket tid och oro i det långa loppet, eftersom man då slipper en del missförstånd.
Misslyckad information
Vid ett annat av sonens operationstillfällen (som skedde på en för oss då okänd avdelning) skulle han operera in en peg (en matningsslang direkt i magsäcken). Vi hade hittills bara haft erfarenhet av hjärtoperation och visste inte hur vi skulle förväntas uppträda under själva operationen. Men en personal, sa åt oss att gå in på rummet, så skulle vi bli informerade om hur matning går till med peg. Vårt hjärtbarn hade innan haft nässond. Nu fick vi massor av information om adapter och snurra plattan och svallkött och förlängningsslang och olika sprutor. Jag satt där med ett stelt leende på läpparna och en hjärna som var fullt sysselsatt med att sonen låg på operationsbordet. Efter en stund blev vi kallade till uppvaket och senare på dagen, tyckte de att vi skulle prova att mata i pegen. Jag och min man tittade förvirrade på varandra, mata … hur gjorde man då? Vi undrade om de kunde kalla på den sköterskan som informerat oss tidigare.
- Nej, blev det avvisande svaret. Hon har gått hem för dagen.
- Men finns det ingen annan som vet något om peg, på avdelning?
Ånyo möttes vi av nekande, denna gång med en suck och tillägget:" Ni har ju redan blivit informerade."
Vi fick slå våra kloka huvuden ihop och försöka minnas. Och titta på papper och de olika grejerna. Och jag kände mig som en dålig mamma som inte lyssnat tillräckligt noga.
Men efteråt har jag många gånger tänkt, hur sjutton kan man ge viktig information till föräldrar, när deras barn opereras. Då är man inte mottaglig hur gärna man än vill.Har du erfarenheter om att bli informerad eller att informera andra, som du skulle vilja sprida. Skriv till Hjärtebarnet.
Eva
Uppdaterad:
2006-10-30
Webbmaster:
KanslietInfomaster:
Bengt Ekeroth