Presentation

Presentation
in English

Målsättning

Kontaktpersoner/
Styrelser

Verksamhets-
berättelse

Stadgar

Bli medlem

Hjärtebarnsfonden

GUCH-föreningen

Tidningen Hjärtebarnet

Informationsblad

Hjärtfel

Gästbok

Länkar

Kommentarer/
Frågor


Regioner

   Norr

   Mitt

   Central

   Öst

   Väst

   Syd


Läns- och Lokal-
föreningar

   Stockholm

   Värmland

   Halland

Det är inte bara försäkringskassan som kan vara jobbiga!

En torsdag i augusti -93 fick vårt andra barn, Martin. Han såg lite blå ut när han föddes, men barnmorskan sa att det kunde bero på att jag stod upp när jag förlöstes. Efter en stund kollade de syresättningen men apparaten krånglade så de provade igen efter en timme och allt såg hyfsat ut. Han blev lite blek medans jag var och duschade så de bäddade ner honom lite extra. På läkarronden uppe på BB upptäckte de ett blåsljud.

Dagen efter fanns det fortfarande kvar så de gjorde en hjärt-och lungröntgen och tog ett EKG. På söndagen fick vi åka till Jönköping, där gjorde de en ultraljudsundersökning på honom på måndagen. Han hade bara en kammare och hål emellan förmaken och så satt en del blodådror fel. På tisdagen fick vi åka vidare till Lund för en större kontroll. De hittade inget mer än de hade gjort i Jönköping. Det enda extra som de kollade var om han saknade sin mjälte. P.g.a. det hjärtfelet som han hade så var det omplacerat i magen också. Levern låg rätt fram, magsäcken på sidan så mjälten hade blivit undanskuffad. På den ultraljudsundersökningen som de gjorde hittade de ingen mjälte till 99%. Jag tyckte det var konstigt att de inte tittade på hans högra sida också ifall den hade fått bytt plats.

Hans första operation gjordes när han var 8 månader och den gick jätte bra. Kuratorn sa till mig att jag skulle söka om vårdbidrag för honom. Kuratorn i Jönköping hjälpte mig att fylla i ansökan. Hon trodde att jag skulle kunna få mellan ett kvarts till ett halvt vårdbidrag. C:a ett halvår efter kom det hem en tant från försäkringskassan. Hon trodde inte att jag skulle kunna få något, möjligt vis ett kvarts. Så jag hade inte så stora förväntningar. Hon undrade även varför jag hade skrivit att Martin saknade mjälte när inte läkaren hade skrivit det, så jag sa att hon fick väl ta kontakt med läkaren igen så att han kunde komplettera det. Efter en dryg månad kom så beskedet. Det tog mig en stund att fatta vad det stod men tillslut klarnade det och jag hade blivit beviljad ett helt vårdbidrag.

Vid nästa läkarbesök tackade jag läkaren för det han hade skrivit, han sa att det är så många som söker bidrag fast de egentligen inte skulle behöva det men jag vet att ni behöver det. Han hade även ordnat så att jag hade fått in Robin på dagis för att Martin skulle få det lite lugnt några timmar i veckan.

Robin, Martin, Viktoria 1 månad innan sista operationen

Ett år efter första operationen skulle han göra sin andra, men vi sa ifrån för det skulle bli mitt i vårbruket igen och jag hade inte det minsta lust att sitta själv igen i Lund. Dessutom väntade vi vårt tredje barn som var beräknat till juli. Operationen blev framflyttad till oktober. Vi åkte ner hela familjen Robin som var 3,5 år Martin 2 och Viktoria 3 månader. Det var många som reagerade på att jag ville ha med Robin, men jag sa bara till dem att hur skulle jag förklara för honom om Martin dog att hans lillebror inte var med oss tillbaka. Jag fick bara till svar att han skulle väll inte dö, men det vet man ju aldrig. Nu blev det i alla fall så att en vecka efter operationen så hjärndödsförklarade de honom. de hjälpte oss att kontakta socialen innan han dog, men där ifrån fick vi bara svaret att de kunde inte hjälpa os för vi var egna företagare. På natten mellan söndagen och måndagen var tillståndet så kritiskt att de ville att Rolf skulle ta en taxi ner. Han hade nämligen åkt hem på förmiddagen för att vi inte hade råd att ha avbytaren längre. Så medans jag var och plockade ihop barnen och min mamma så vi kunde gå tillbaka till Barn-Thiva så hade en sköterska ring till Soc. Men hon fick bara svaret att de inte kände igen fallet så när jag kom bad de mig att prata med dem. Jag hade innan jag gick till telefonen räknat ut att de hade ringt till fel kommun, för vi bor i en och har vår postadress till en annan. Rolf, min pappa och lillebror åkte i alla fall ner. Även om sköterskorna inte tyckte att det var så bra. När ronden hade varit levde han fortfarande men de visste inte hur länge så vi gick och åt och gick tillbaka till rummet. Vi visste bara att han skulle dö på något sätt. Då ringer de från Soc. i Vetlanda och skäller ut oss för att vi hade ringt på natten och bett om taxi när vi visste att de inte skulle hjälpa oss i alla fall. Det var Rolf som svarade och han orkade inte säga någonting. Hur kan man bara bära sig åt på ett så fruktansvärt vis? När de så stängde av respiratorn och vi hade ordnat upp det som skulle göras så åkte vi hem.

Väl hemma fick vi en tid att komma upp till socialen. Hon var lika motbjudande då som i telefonen. Det enda som de kom fram till var att vi skulle få hjälp med begravningskostnaden på den summan som fattades utav Martins pengar. Vi fick avslag på den summan som gällde avbytaren på c:a 15.000 kr som de 10 dagarna kostade oss. Man blir ju ganska arg när det gäller ett engångsbelopp och inte något som man kommer att fortsätta att söka varje månad. Så var då striden i full gång vi överklagade till länsrätten och i det avslaget som de skickade ut från Soc. skrev hon att vi hade fått en summa på 6.000 kr från Alseda sammfond, samtidigt som hon hade suttit inne på Soc. och sagt att "svarta, vita och gråa pengar måste ni ta upp men fonder har vi inget med att göra". Det visade sig att hon hade haft ett finger med i spelet där också för fondansökningarna kommer in till Soc. så hon tyckte väl att det var smidigt att vi fick lite pengar där ifrån sedan kunde vi hålla tyst.

Det blev bara avslag eller så tog de inte upp det till prövning ens. Vi höll på ända upp i regeringsrätten. I efterhand fick vi reda på att när det gäller en så stor summa som detta så skall det lämnas över till socialnämnden men hon valde att i stället ta det i egna händer och ge oss avslag istället för att göra det. Vi har även därifrån fått reda på att vi skulle fått ekonomisk hjälp om hon bara hade gjort som hon skulle. Till saken hör också att vi ett år senare sökte pengar ur samma fond på ungefär samma grunder att vi skulle behöva komma bort från vardagen en stund och ta vara på oss själva. Vi fick avslag på det med motivationen att de inte stödjer sådan verksamhet!!!
Ytterligare ett bevis på att det var hon på Soc. som låg bakom!

Vi har fått frågan om det finns möjlighet att ta upp det igen, efter som vi i efterhand har fått reda på att denna socialsekreterare blivit förflyttad och inte hade hand om oss längre. Men nu har det gått 3.5 år så jag vet inte om det går. Och skulle man orka en vända till efter den behandling man fick hos dem?

Om det är någon som vet så får ni gärna höra av er till oss.

Rolf och Maria Björge 0383- 73 10 23 eller

Karlstorp Backegård 570 30 Mariannelund, E-post bjorge@f.lrf.se

---

Uppdaterad: 2006-10-30

Webbmaster: Kansliet

Infomaster: Bengt Ekeroth