Presentation
Presentation
in English
Målsättning
Kontaktpersoner/
Styrelser
Verksamhets-
berättelse
Stadgar
Bli medlem
Hjärtebarnsfonden
GUCH-föreningen
Tidningen Hjärtebarnet
Informationsblad
Hjärtfel
Gästbok
Länkar
Kommentarer/
Frågor
Regioner
Norr
Mitt
Central
Öst
Väst
Syd
Läns- och Lokal-
föreningar
Stockholm
Värmland
Halland
Hjärtebarnet
I dag fyller jag sex år. Man har sagt mig att jag inte är som andra barn. Mormor säger med ett litet ömkande leende, som jag avskyr, att jag är klen. Jag vill inte vara klen. Det är inte roligt att vara klen.
I dag är det marsvår. Smältvattnet droppar och ljuset är så starkt att jag måste kisa med ögonen och nysa. Jag och mamma går en söndagspromenad över skogsbacken bakom gården där vi bor tillsammans med mormor och morfar. Mamma saktar in stegen när vi går uppför backen så jag skall orka att hålla jämna steg med henne. Vi letar efter blåsippor. Vi vandrar ända till den stora björken på andra sidan backen. Där hittar vi några ludna knoppar i det sträva fjolårsgräset. Vi sätter oss på en sten med ryggarna mot björken och solen gassande i ansiktet. Mamma berättar för mig att vi skall åka till Stockholm, till ett stort sjukhus. Jag skall undersökas där. Jag kan inte förstå innebörden i det hon säger. Jag har inga sådana erfarenheter ännu. Jag förstår på hennes sätt att tala med mig att det är mycket viktigt och att jag måste göra det. Mitt i den brusande våren drar ett mörkt moln förbi solen. Jag känner att min mamma är orolig och jag vill inte vara anledning till att hon skall vara orolig. Jag måste vara duktig.
Hemma står köksdörren öppen och det osar pannkakor. Solen vräker sig in över korkmattan på köksgolvet. Utanför på stentrappan sitter den fläckiga honkatten, Lillemor, och slickar sin utspända mage. Snart ska hon få ungar. Hon har själv många färger i pälsen och är den av katthonorna som kan få röda kattungar. De är alltid "bånsar" (hanar). Stararna har kommit och flöjtar i de gamla äppelträden ovanför holkarna. Det går mot kväll denhär söndagen och snart skall vi äta pannkakor med rinnig körsbärssylt som är så god, fast alla kärnorna kan vara lite besvärliga. Jag har fyllt 6 år och snart skall jag åka till sjukhus.
Flygmaskinen heter Orvar Viking. Jag har aldrig hört två sådana namn förut. I dess väldiga stålglänsande mage skall vi flyga över Östersjöns vatten. Mamma och jag kan gå ut på plattan och se på den på nära håll innan det är dags att gå ombord. Flygresan måste ha gått bra för jag har aldrig senare haft några obehagskänslor av att flyga. tvärtom ger flygresor mig en behaglig känsla av äventyr och frihet.
Ett äventyr är det här också. Vi skall bo första natten hos tant Elin och farbror Österlund i Solna. Jag har aldrig tidigare varit inne i en hyreslägenhet i ett flerfamiljshus. Fantastiskt att folk kan bo så här. Alla andra vi känner bor i hus på landet som vi själva. Storögt betraktar jag den tjocka tant Elin som vant och kvickt svänger runt i det minimala köket och ordnar med maten.
Nästa dag åker vi till sjukhuset som är ett jättestort komplex i rött tegel på en backe. Vi får tala med olika läkare och sitta i olika korridorer och vänta. Mamma är rädd. Det känner jag. Jag har fått klä av mig och på mig flera gånger och är svettig och trött. Olika läkare har lyssnat och klämt på mig. En av strumpebandsknapparna lossnar. Med en liten vass brodersax försöker mamma göra ett hål i strumpans resår för att knyta fast strumpebandet. Hennes händer darrar så att det är nästan omöjligt.
Jag känner mammas rädsla och inser att hon inte längre kan skydda mig. Det är främmande människor i vita rockar som bestämmer. Jag är utlämnad åt dem och deras vassa instrument. Jag vill gå därifrån, men får inte. Jag måste vara duktig. Däremot måste mamma lämna mig och gå. Jag kan se att hon är rädd och orolig och ledsen över att lämna mig, men det är inte hon som bestämmer. Jag blir kvarhållen. Jag måste stanna. Jag är fånge. Det är ingen idè att gråta. Jag måste vara duktig och stå ut med allt.
Mamma får komma och hälsa på en timme varje dag. Hon har sin blåa dräkt och örhängena som ser ut som druvklasar. Hon är snygg, men jag ser att hon är ledsen. Hon är så ensam. Tur att hon har tant Elin och farbror Österlund. Jag får små presenter. Ett litet tålamodsspel med en liten mus som kilar runt framför en katt . Det är bra för tålamod behöver jag både nu och framöver i livet. Jag får en bukett papegojtulpaner som plattnar ut i värmen.
Det är fler barn på salen. Ibland kommer sköterskor och hämtar oss. Vi tas iväg till olika undersökningar. Det hjälper inte att protestera. Det mesta är obehagligt eller gör ont. Jag förstår inte varför, men vet att jag måste vara med om det. Jag måste vara duktig så mamma slipper bli oroligare än hon redan är.
En kväll försöker jag och en annan flicka rymma, men vi hinner bara en bit i korridoren innan vi infångas.
En dag skär de hål i mina armveck och i en ljumske och stoppar in slangar. Blodet rinner. Efteråt har jag ont och svårt att gå. Såren är svullna och fula och sydda med svart tråd som sticks. Jag har häfta över såren och den dras av två gånger om dagen för att såren skall tvättas. Man baddar med bensin för att lösa upp klistret, men det gör ändå ont och huden blir röd och skinnflådd. Så skrivs jag ut och skall få åka hem.
Mamma tar ett kort på mig utanför det jättelika sjukhuskomplexet. Jag står där med pinniga ben i en grön kappa och mössa med pälskant. Jag fryser och har ont. Nu får jag i alla fall följa med mamma därifrån.
Hemma igen har jag svårt att svara på frågor om vad jag varit med om. Jag har varit i en helt annan värld. Jag har blivit torterad. Jag har mina sår och ärren kommer jag att få ha resten av livet. Jag vill aldrig mera ha kortärmat, hur varmt det än blir. Jag vet att sådant kan hända som man är tvungen att gå igenom. Mamma kan inte hindra det. Jag blir förvånad över att allt är sig likt hemma. Jag har glömt bort vad hunden heter.
Faktaruta Vår gästskrivare Maud Åström Ljöner skriver till redaktionen att hon med intresse läst om Hjärtebarnsföreningen och önskar att den funnits när hon var liten.
- Den skulle ha underlättat mycket för min mamma och mig. I alla fall blev jag inspirerad att skriva lite om hur det var på 50-talet när jag fick veta att jag hade ett hjärtfel och min första sjukhusvistelse på Karolinska sjukhuset i Solna. Eftersom hjärt- lungmaskinen ännu inte fanns då kunde man inte operera mig.
Uppdaterad:
2006-10-30
Webbmaster:
KanslietInfomaster:
Bengt Ekeroth