Familjehelg med årsmöte 2000
Region Mitt hade sitt fjärde årsmöte lördagen den 18 mars i Sundsvall. Årsmötet besöktes av 22 familjer (43 vuxna och 42 barn). Mötet leddes av Ulf Rolin, ordförande.
Vi höll till på Hotell Södra Berget i Sundsvall. "Rummen" var utrustade med egen bastu och bestod av två rum.
Helgen började på lördagen mitt på dagen med en kort information, sedan intog vi en god lunch, och därefter vidtog årsmötesförhandlingarna. Under tiden fanns det tillgång till pyssel, spel och lättare hobbyverksamhet för den yngre gene- rationen, som var väldigt uppskattat. Vi hade duktiga "barnvakter" som tog sitt ansvar på bästa sätt.
Styrelsen hade också ordnat med vinster till ett lotteri. Vi hade bestämt att varje ledamot skulle ordna med minst två vinster var, men då vi la ihop alltihop så visade det sig att det fanns 70 (sjuttio) vinster!!!! Så det tog sin lilla tid innan alla vinster var utlottade.
På eftermiddagen fick vi lyssna till Hanna Knapp, 23 år, som berättade mycket intressant hur det är att växa upp med hjärtfel, det var med stor inlevelse- förmåga och kunnande som hon delgav oss hur hennes barndom hade varit. Alla lyssnade intresserat och det gavs även tillfälle till frågor. Här följer ett litet utdrag:
"Lekis gick bra för då var jag nyopererad, men i lågstadiet var jag trött, grinig och hängig. Behövde äta mellis tidigare än de andra, behövde ut och ta frisk luft oftare än de andra. Jag tycker att det är viktigt att Hjärtebarnet får sitta långt fram, för då är det lättare med koncentrationen.
"Roligare" friluftsdagar och gymnastik, behöver inte alls vara en tävlan och ge poäng. Viktigare att ge förutsättning för de svaga också. Lärarna försökte pusha på att springa fortare fastän jag sprang så fort jag kunde. Om vi t.ex. skulle springa 60 meter så blev jag alldeles stressad, då kunda jag hoppa ner i en slänt för att få ont i foten, så slapp jag springa nå´mer den da´n. Jag sa hellre att jag hade ont i foten än att jag skyllde på hjärtfelet, det var mer vedertaget.
På sjukhuset blev jag ofta besviken på läkarna, för jag blev lovad att inte bli stucken i fingret, men ändå blev det stick i fingret. Det är väldigt viktigt att sjukhuspersonal ger rätt information, både till barnet och föräldern, om vad som ska ske. Ställ krav på läkarna!
Jag kunde få väldig ångest inför ett läkarbesök. Kunde sitta i bänken i skolan och veta att i morgon blir det läkarbesök, jag kunde må väldigt dåligt och lärarna visste ingenting. Men mitt ärr ett bevis på att jag lever, tack vare det har jag ett liv!
Min situation i dag: jag äter medicin för hjärtrubbningar, träffar läkare regel- bundet. Ibland kan jag tycka att det är väldigt orättvisst, varför just jag. Varför just jag skulle födas med hjärtfel, varför just jag skulle överleva operationerna. Många av mina kompisar är väldigt sjuka, vet inte hur deras framtid kommer att se ut.
Jag tycker att det är viktigt för barn och ungdomar att tillfälle ges till att gå på såna här träffar. Lära känna andra i samma situation, ha möjlighet att gråta ut tillsammans och även trösta varandra.
Jag tycker om det liv jag lever nu, jag känner mej glad, man måste kunna skämta om sjukdomen också.
När jag var 20 år tvingade min Mamma mej att åka till Åre, det var det bästa jag har gjort. Då blev jag en i mängden bland andra med hjärtfel. Det allvarliga är också viktigt att kunna prata med andra hjärtungdomar om. Det känns bra att vara i Åre, det är bara att ta liften upp och sen åka utför."
Så långt Hannas berättelse.
På kvällen åt vi en god middag (även om det var lite strul innan all mat var inne).
På söndagen åkte vi till Timrå´s badhus och plaskade och hade skoj. Sedan åt vi en gemensam lunch innan var och en åkte hem till sitt.
Hela "gänget" samlat innan vi skildes åt på söndag
Årsmötesförhandlingar
Söndagens bad i Timrå badhus
Doris Eriksson. 
